As I mentioned in my last post, I was going to start a little project this week where I stitched one Swedish word a day. And today, to my own shock and disbelief, I actually managed to start it.
Before I got stitching today though, I headed out into the cold with a goal – to find some little frames so I could lovingly display my daily word.
I found myself in one of my favourite thrift stores Myrorna, where I picked up a teeny, tiny silver frame – just the right size for a single cross stitched word – for 5 krona (about fifty pence).
When I got home, I dismantled the tiny frame and found, hidden within, an immaculately written note which, I imagine, had once been displayed behind the frame’s glass.
I was unable to make out what the text said, so I waited for my man to come home and translate it for me, which he did, and, as it turns out, it says something very special…can you guess what?
Inspired, my man ended up composing a Facebook post all about the silver penned note. And here it is, along with a photo that he took of the note. (Not quite sure how Google Translate will fare with this one, but you can give it a go…)
Katie hittade den här i en liten fotoram hon köpte på second hand-affären. Hon visade mig den här lappen, bad mig att översätta. Efter jag översatte budskapet för henne, kom jag på mig själv med att sitta och titta på den handskrivna lappen, som uppenbarligen är skriven av en tjej, handstilen är för proper för att vara komponerad av en kille.
Men varför var den skriven? Var det för att det har smärtat människan, eller var det en påminnelse om att denne gjort rätt beslut?
Stilen, svart papper och skrift med silver, samt en ditklistrad stjärna känns sannerligen väldigt 90-tal. Det väcker minnen inom mig från när jag var yngre. När man började få upp intresset för tjejer och hela det där… Det är någonting ledsamt över 90-talet, samtidigt som det var helt underbart. När man börjar resan med att hitta sig själv och vem man vill bli, eller tro att man vill bli.
Det är något med den där svarta lappen som gör mig sentimental. Det är så klichéartat, men samtidigt så djupt sant att det griper tag i min reflekterande och sentimentala sida.
Tack, tjejen som skrev den här lappen, förhoppningsvis under det mörka 90-talet, för att en åldrande pojke fick en liten filosofisk släng så här på kvällskvisten. En sketen måndag.
Peace out äverybåddy!
It took a while to chose the word I wanted to cross stitch, but after much deliberation, and upon discovery that one of the main words I was considering didn’t actually mean what I thought it did (apparently ghoul in Swedish is not spelt ghul. ANNOYING.) I settled on ‘pest’ which translates to plague.
The plague arrived in Sweden in 1350, a year after it had disembarked from a ship in Bergen harbour in Norway. It went onto kill around 200,000 people, one third of Sweden’s population at the time. Just try to imagine…just 400,000 people left in all of Sweden. To put this in perspective, Sweden’s population currently stands at 9.593 million. And it’s not even crowded here.
Anyway, when I first thought ‘oh, I quite fancy trying some of that embroidery for myself’ I didn’t think that it would impact me in quite the way that it has.
I never imagined that I would find the peace – or the excitement – that I’ve uncovered through stitching one cross after another after another. But I’m thankful to the universe for planting the idea in my head, and leading me on this exhilarating, beautiful, dark creative journey.
Celebrating the strange and the shadowy, the damned and unseen 